| Du rara ört som ej din like
|
| i färg, i glans, i täckhet har,
|
| bland all din släkt i Floras rike
|
| din fägring mest mitt öga drar.
|
| På dina blad naturen spelar,
|
| i konst, i prakt hon yttrar sig,
|
| den fina balsamlukt du delar
|
| förnöjer och förtjusar mig.
|
|
| |
|
|
| Med trogen omsorg jag dig sköter,
|
| en lindrig luft då andas får,
|
| en häftig il dig aldrig möter,
|
| för hetta, köld, du säker står.
|
| Ett livligt väder på dig fläktar,
|
| som tränger genom blad och knopp,
|
| och när av värma du försmäktar
|
| en kylig flod dig friskar opp.
|
|
| |
|
|
| Men liksom du min hydda pryder
|
| och dig i all din täckhet ter,
|
| en grym förvandlings lag du lyder,
|
| du vissnar, dör och finns ej mer.
|
| Du hastigt all min möda glömmer
|
| och ledsnar vid min ömma vård,
|
| bland ringa stoft din fägring gömmer,
|
| du är ju otacksam och hård?
|
|
| |
|
|
| Men skall jag på en blomma klandra,
|
| det veka väsen klaga an,
|
| dess öda är att sig förandra,
|
| hon måste vara som hon kan.
|
| Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
|
| jag intet agg till henne bär.
|
| Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
|
| det måste vara som det är. |