Strulo
Olaus Adolphi

Nunk tutti flora sür la pampas noch briljeras
Nunk buzzas hümla, pippikant’ ubiquitet
Nunk altitud di arborista ventileras
Sed in maj garden huttras non-fertilitet
Hink ist grotesk moras, buskage inattraktiva
et monokrom qvam thorax, depressiv et loj
Exteriør odør, la sniff di æstivale
Donk istas æstas, sed autumnus ist in moj
 
Vital in evfori kum toj in maj chattforum
Un viv’ peccata, apati por salvation
In harmoni kum maj profil, aj aber næggum
hab’ la kapacitet por spika negation
Nix abstinens por uno, dito nix por alias
Until la jour de kataklysm, aj war viveur
Tu hat initierat kum toj vænsterprazzel
Kum alia snubbe, qvam war maj superieur
 
Longeur konflikt hat mixat hojt kum lacrimosa
Aj war kum nobel relation komparativ
Ad tu konfess il kapat tross di amorosa
Dann war maj garden wips silent' et depressiv!
De hink moment nojs dissat snobb plus rabiata
Un intervallo, il war noj exploateur
Et aj aussi agerat persona non grata
Aj wollat fajtas, et qvam Pyrrhus aj flaneur
 
Sub maj sürtut, aj portat slægga por agera
Il exiterat, schal de silk’, spikat: “Bonsjur!
Entré por temporær debatt initiera”
Et aj nur babblat nonsens, ignorant struktur...
Aj wart invit’ por bolma tobac, hinka vino,
Nix karaktær por reagera resistent!
Separation war harmoni et piggelino
Aj portat gods di amnesi zum logement
 
Qvam in vulcan', aj muss in kaos-ruckel drælla
Et strosa in la krafs de vivo in fragment
Tu næggum spika reprimand finanziella
Et næggum tu ist alias divertissement!
Nix, lassom prima kondolera imperfektum
et acceptera chatt et vivo, qvam konstant
Trotz amor-insufficiens, trotz noj defektum
Aj diggat toj indefinit, tu ist charmant!


Trubbel
Olle Adolphson

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst.
Därute doftar det av sommarns alla dofter.
Där är det sommar, men här inne är det höst.
 
Jag levde lycklig här med dig och mina katter
ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst.
Och aldrig nekat mig det ena eller andra,
och levat livet, tills jag krossades en dag.
Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.
 
Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän
Tills du bekände att han givit dig på båten
Då blev det dödstyst här i trädgården igen!
Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad
Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag
Och jag, jag kände det som även jag var ratad
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag
 
Jag hade hammaren beredd under kavajen
När han kom ut i sidenscarf och sa: “God dag!
Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata!”
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad...
Och jag blev bjuden på konjak och på cigarrer
och kunde inte få mig till att säga nej!
Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis
och jag tog saker som du glömt med hem till dig!
 
Jag går omkring i mitt Pompej, ibland ruiner
och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!


« Fler transpirationer