Donna et corvus
Mikael Wiehe

Aj setat in yons, fluktat maj magazino
un sjour, qvando in imperfekt
Repeterat tutt hallis de von dazumal
Qvod iterativ wart defekt
 
Aj kollat image della stinta
Kum corvus touché projektil
ell spurt in moras di sylvester
in tempo rapid et febril
 
Ell spurtas kum flax in kalufso
extremitet adolescent
Et ell æskas, ell crédit, ell hab’ esperanz
qve la tempus ist sufficient
 
La stinta ist nætt, sik blondin istas lugg
Et la feja ist pust-karmosin
Pippi ist klunz, nero et desperat
in moment, vivo istas ruin
 
But tœsabit joggas pro vivo
Kum pippi defekt kontra büst
Ell' spurtas ad celsius sekura
Por stuff veritabel et schüsst
 
Et ell' kutas kum bling-bling in flukta
Ell kutas kum legg' di gelé
Ell hat diggat poæng di papal bulletin
Istas viv, istas tempus grevé
 
Aj wobblat in aagren et kalamitet,
et vibrerat in phobic-panik
Aj hat max-evidenz, transparant, explicit
aj hat fluktat la selfie-optik
 
Hoj, corvett kum blessür ist maj spesa
Et aj istas gli in panik
Kum credo, support istas realitet
kum credo, existas replik
 
Et aj schappas kum flimmer in corda
Aj kutas kum lægg petitess
Et aj æskas, aj crédit, trotz tutt' evidenz
zu advans’ istas jam la process


Flickan och kråkan
Mikael Wiehe

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt
som en efter en har tatt slut
 
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
 
Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent
 
Flickan är liten och hennes hår är så ljust
och hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
 
Men flickan, hon springer för livet
med en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
 
Och hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
 
Och jag började darra i vånda och nöd
jag skaka’ av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
 
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
 
Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent


« Fler transpirationer