| Vår prost jag häromdagen såg
|
| en morgon, då han ännu låg
|
| matt utsträckt mellan tvenne lakan
|
| Hans kinder hade rosens färg
|
| hans runda armar hull och märg
|
| och magen, kullrig som ett berg
|
| sig hävde upp mot isterhakan.
|
| Vid sängen stod ett bord, där denne andans man
|
| sin frukost redan färdig fann
|
| av smör och kycklingar, så läcker och så härlig
|
| Hans vördighet grep saken an
|
| och fann likören rätt begärlig.
|
| Sen han nu visat mycket nit
|
| med klunk för klunk och bit för bit
|
| han åter sänkte sig på mjuka huvudgärden
|
| och ropte: Store Gud, vad är vårt usla liv?
|
| En ständig kamp mot synd och flärden.
|
| O, Herre, mig Thin styrko giv
|
| i thenna mödosamma världen. |